Leta i den här bloggen

fredag 13 oktober 2017

Janne Vängman

Jag hade tänkt skriva om de ekonomiska teorier Alf Hornborg presenterar i sin nyaste bok, kallad Nollsummespelet, men ack vad man kan bedra sig. Jag har inte ens läst ut den än. Däremot har jag läst fem böcker som handlar om en figur som kallades Janne Vängman, skrivna av J.R.Sundström.

Dessa böcker handlar om den frihetsälskande, munvige, brännvinsälskande, tjuvskytten Johannes Vänglund ( http://www.jannevangman.nu/jannevangman.4.7000858a145d4aac0c889c25.html) som levde under åren 1858-1945. Böckerna beskriver på dialekt och med stor humor tiden när fattigsverige var som allra fattigast. Hur hungern slet i magen på torparna när de tjuvskjutna älgarnas märgben var urkokta för tionde gången och hur fettpärlorna kunde räknas på ena handens fingrar på denna soppas yta. Fattigsverige när det var som fattigast. 

Man får ett annat perspektiv när man tänker på hur kort tid det har gått sedan hungern och engelska sjukan, svullna bölder och magar härjade bland både barn och vuxna på grund av brist på näringsrik mat. Endast etthundratjugo år har gått sedan ”Skogsrået” tillbads och tron på ”jorddragning” var rådande såsom sjukdomars botande. Man tänker på hur givet de flesta tar dagens bekvämligheter för. Vår sjukvård, semesterresor, fullproppade mataffärer, billiga moderiktiga kläder,färdigmat och en miljon prylar i en miljon prylaffärer. 

Jag är som tur är född för sent för att få behövt uppleva fattigsverige, men min far hade inte många par byxor att byta i när han var liten, har jag fått berättas. Då var ändå hans föräldrar ägare av en gård som kunde försörja ett dussintal kor. Men elva syskon och skatter tog ut sin rätt av föräldrarnas slit. Den jordkoja min farfar föddes i finns inte kvar, men av de bilder som finns är det inte med avund man betraktar dem. Nio syskon i soldattorpets enda rum mitt i storskogen. Av egen erfarenhet kommer jag ihåg att vi hade egenuppfödda kaniner till middag allt som oftast när jag var liten.

Man kan med detta som perspektiv inse att vi har den nästintill gratis oljan att tacka för mycket. Synd bara att den är ett lager och inte ett flöde. Ännu mer synd att vi inte har förstånd att tillvarata dess energi till bygga upp det hållbart samhälle som skulle kunnat säkrat framtiden. Men när girigheten och kortsiktigheten får råda så kan det inte bli bättre vad vi har. Den i politiska sammanhang så förnekade "Limits to Growth" gavs ut 1972 och de kurvor som där presenterades följer med osviklig precision vägen till vår undergång. Detta är inget jag hittat på, det är bara att läsa på själva.

Men våra så magiförkunnade ekonomer pratar aldrig om resurser, eftersom de anser att alla resurser är utbytbara om man bara har pengar. ALLA ekonomer, från de mest begapade professorerna till de som inte tröttnar på att berika sig på den nu kollapsande finansmarknaden, har aldrig ens i sina vildaste teorier med någon tanke om att det kan bli brist på de resurser på vilka vårt samhälle baseras.

Men ekonomerna styr inte termodynamikens lagar de styr bara pengarnas lagar. Vårt samhälle baseras på ett fungerande ekosystem och även om vi kan rena vårt dricksvatten, hur tillverkar ekonomerna det rena vatten fiskar och vilda djur måste ha? Hur renar man atmosfärens luft från industrisamhällets gifter. Hur skapar man den rena biosfär där framtidens tilltänkta proteinkälla, insekterna kan leva giftfritt om de ekonomiska teorierna samtidigt kräver mer tillväxt?

När ska våra ledare äntligen begripa att allt industrisamhället producerar har inlett sin enkelriktade resa till soptippen och tekniken att producera nya resurser från detta avfall är för dyrt för de kapitalistiska fantasierna. Vi har vare sig teknik eller råd med att rena det avfall industrisamhället producerar, än mindre göra nya resurser därav. När ska den politiska makten, dess ekonomer och den verkliga makten, de girigaste kapitalisterna inse att, om inget snart görs kommer vi alla att drunkna i vårt samhälles egen skit!

Inga kommentarer: