Tjänstesamhällets utopi

Idag ska jag skriva lite om varför tjänstesamhället inte kan ersätta konsumtionssamhället.

Jag har, likt många andra, sedan många år insett att det är den fossila oljan som driver vår värld och att peakoil skulle inträffa någon gång. Men peakoil skulle troligen inte inträffa förrän långt fram i tiden och då efter min levnad. Jag har också alltid fått höra, från våra så kallade ledare, att det finns så många olika lösningar på peakoil att detta då inte skulle vara något problem längre.

Det finns väte, uran, torium, biogas, energiskog, sockerrör, majs och gud vet vad, har man fått höra. Med allt detta att tillgå, skulle vi utan vidare kunna driva vårt framtida samhälle i många, många år, enligt dessa samma självutsedda ledare. Sedan skulle ett nytt samhälle växa fram som inte var lika energikrävande som dagens. Jag har emellertid alltid varit misstänksam mot detta prat och i takt med hur den pågående energikrisen utvecklats har inga ersättningar till oljan visat sig. De politiska ledare som man trodde var maktkorrumperade, misslyckade, egotrippade, lögnhalsar och drömmare visar sig vara just de maktkorrumperade, misslyckade, egotrippade, lögnhalsar och drömmare man hela tiden trott.

Våra skuldpengar, som får sin legitimitet såsom samhällets enda betalningsmedel, genom att staten säger att de är det enda godkända betalningsmedlet att betala skatt med. Men eftersom våra pengar skapas som skulder med vidhäftad ränta måste det hela tiden skapas nya skulder och samhällets penningmängd/skuldsättning måste växa procentuellt med minst den takt varmed räntan på alla redan existerande skulder kräver.

Vem är det då som är en trovärdig skuldtagare? Jo, det är någon som äger en fast tillgång, eller tänker skaffa sig en. Ett hus, en gård, en fabrik eller någon annan fast ägd tillgång, vilken helst ska vara fastgjuten i marken. Omöjlig att flytta. Bilar, fritidsbåtar, utländska tillgångar, med mera känns inte som säkra tillgångar för en svensk bank. Men fasta tillgångar duger. Problemet börjar med att fasta tillgångar kostar energi att producera.

Bankerna godkänner bara de fasta tillgångar vi nämnt och inte de tjänster som landsfadern pratar om, som motvärde vid sitt pengaskapande. Vilket i sin tur förklarar varför tjänstesamhället är en utopi under det nuvarande paradigmet och att vår värld genom räntans krav måste växa exponentiellt. Enkelt va? Men inte särskilt bra för någon enda, vare sig människa eller djur.