Jag
har inte skrivit så värst många seriösa inlägg här på bloggen
på länge. Om jag nu gjort det någon gång, vill säga. Men i alla
fall så blir man så deprimerad inför den framtid som väntar, att
det är svårt att skriva något seriöst. Nu har jag i alla fall
tagit mig i kragen och ska försöka dela in hur jag kommit till den
insikt om vår framtid som jag har fått. Här följer fem steg i insiktens tecken.
Steg
ett:
Man
är omedveten. I detta stadium upplever man att, visst finns det
problem i vårt samhälle. Samhällets allmänna otack mot egna
företagare som riskerar hem och härd, upplevs väl som det största
problemet. Man jobbar dygnet runt för att hålla företaget på fötter.
Räkna på jobb framför teven. Hoppas på det bästa. De anställdas
löner måste prioriteras, själv får man ta vad som blir över. Om
det nu blir något över. Tycker politikerna är väldigt självsäkra
över hur länge landets egna företagare orkar. Man lever lyckligt
mellan varven och kan kanske kombinera en och annan affärsresa med
lite semester för familjen. Irritationen över hur samhället är
organiserat kommer mest i samband med valtider men skapar bara fler
frågor.
Steg
två:
Man
blir medveten om att det finns stora problem utanför företagets
värld. Det man trodde våra så kallade ledare hade koll på, visar
sig vara en utopi. Oavsett om det gäller klimatförändringen,
överbefolkningen, de miljöfarliga utsläppen, utfiskningen av
haven, den minskade biologiska mångfalden, storföretagens politiska
makt, den ekonomiska instabiliteten eller den sociopolitiska
orättvisan så är det fler och fler problem som fångar
ens uppmärksamhet. I takt med globaliseringen får företaget mindre
och mindre att göra.
Steg
tre:
Man
hör politikernas tjata allt oftare om en för evigt ökande
tillväxt. Man kommer till insikt om att olja är det ämne som
upprätthåller penningens värde. Hur ska denna tillväxt som våra
så kallade ledare pratar om, kunna öka för evigt om nu olja är en
ändlig resurs och detta på en ändlig planet? Frågorna hopar sig.
Copernicus bevisade redan för över femhundra år sedan att vår
planet är en rund liten, ändlig himlakropp som cirkulerar runt vår
sol. Jag hittar via Youtube ASPO,s grundare Colin Campbell, vilken
har en livslång erfarenhet i oljebranschen. Han säger att peakoil
har inträffade 2005. Har inte ens för en sekund anledning att
tvivla.
Steg
fyra:
Näst
efter peakoil blev jag i mitt fall varse de kommande riktigt stora
problemen när jag kom till visshet i hur våra pengar skapas. Våra
pengar skapas nämligen som skulder av våra banker, med en till
skulderna häftad ränta, eftersom alla skulder har en ränta. Efter
detta var det inte svårt att inse att vår värld för evigt måste
växa, eftersom staten godkänt bankernas krediter såsom lagligt
betalningsmedel. Man inser att i stort sett alla problem härstammar
från detta penningsystems krav på en i exponentiell hastighet växande framtid.
Alla resurser måste förbrukas för att kunna möta detta vårt
penningsystems krav. Alla vill betala sina skulder om de kan. Liten
som stor, gammal som ung. Alla resurser måste utvinnas i en
exponentiellt ökande takt, vilket är en omöjlighet. Cancer och
kärnvapenexplosioner är det enda kända fenomenen i vår värld som växer
exponentiellt och alla vet hur de slutar.
Steg
fem:
Man
är totalt medveten de problem som väntar. Man inser att
penningsystemet bara har två lägen kollaps eller tillväxt.
Eftersom peakoil redan inträffat måste kollapsen följa. En för
evigt ökande oljeutvinning är inte möjlig. Skulderna går
visserligen att minska, åtminstone i teorin, men detta lär sluta
med folkligt upplopp, anarki, kaos, revolutioner. Skuldernas
utställare blir uppbackade av till dem medlöpande politiker.
Folklig skuldsättning ersätts av statlig. Fortsatt tillväxt
innebär emellertid fortsatt förbränning av fossila bränslen,
vilket kommer att ödelägga planeten genom en till koldioxidutsläpp
galopperande uppvärmning av det enda hem vi har. I alla fall enligt
Tim Garrett, som vi väl måste räkna som världens numera ledande
klimatforskare. Skulderna går visserligen att skriva av, dödförklara, utplåna
och därmed utplåna kravet på en för alltid växande framtid. Men detta hjälper föga. Vem vill ha pengar vars värde i energibristens
framtid bara kan minska? En tsunami sköljer över en och nästan
alla andra problem blir till ett intet. Man inser att pengar i en
framtid inte kommer att kunna användas genom att bli utställda som
anspråk på en växande framtid. Man inser att pengar med räntebärande
anspråk inte kan ställas ut överhuvudtaget. Man inser att vi
utbildar våra barn till en framtid som inte finns. Man inser att vi
står inför mänsklighetens hittills allra största utmaning. Ett
globalt system med anspråk på vår planets råvaror skall
nollställas och inget nytt kan genom pennings löften skapas i dess
ställe. Vår framtida värld måste bli i självförsörjningens
tecken, småskalig och lokal. Men nästan all kunskap härom, som
våra fäder med självklarhet hade, är bortglömd. Samhället har
lärt oss att anpassa oss inför framtiden genom att lösa dagens
problem, eftersom gårdagens är redan lösta. När vi inser att
ingen mänsklig problemlösningsförmåga i världen, räcker till
för att ta oss ur vårt nuvarande predikament, kommer hoppet att
slockna och ersättas av ett kvävande mörker och förtvivlan.
Endast de unga som i åratal förberett sig har en chans och hur många är
det?
Välkomna
till vår enda framtid.