Åter

Vårt samhälle går alltid från en enklare teknik till en mer komplicerad och den gamla tekniken glöms bort. Den information som fanns på de disketter som var högsta mode för tjugo år sedan är idag fullständigt oläsbara. När jag var ung fanns det något som hette trådspelare. Den lagrade sin information på en tunn magnetiserad mässingslegerad tråd och var en föregångare till bandspelarna. Det gick att spela in både skivor och radio på den. Den var ytterst modern för sin tid. Idag går det inte att avlyssna minsta pip från en sådan tråd utan att man har en likadan trådspelare.

Ovanstående gäller hela vårt moderna samhälle. Den teknik som var vanlig i varje by och på varje lantbruk är idag totalt bortglömd. Hur många av dagens ungdomar kan mjölka en ko? Ysta en ost? Slakta en kanin? Gris? Göra sylta? Plöja en åker med en oxe? Lägga ut en långrev? Ens gissa växtföljden på en åker. Hässja hö? Hjälpa en ko kalva? Och tio miljoner saker till som gäller det viktigaste vi har, vår mat!

Det som var självklart förr är bortglömt idag. Det som varje bonddjävel kunde, om han så blev väckt mitt i natten, är idag för de flesta rent hokus pokus. Vi hämtar våra livsmedel med självklarhet ur affärernas överflöd. Det finns med självklarhet femtioelva sorter och tillverkare av allt möjligt att välja på. Priset är mikroskopiskt jämfört med om man själv skulle behövt stå för tillverkningen. Mjölken, för att nu ta ett exempel, mjölkas med hjälp av en mjölkmaskin, kyls i ladugården, transporteras till Arlas enda mejeri i sydsverige i Skara, upphettas, homogeniseras, pastöriseras, skummas på sin grädde, förpackas, transporteras återigen, för att slutligen transporteras till de svenska hemmen. Hela denna kedja sker med en självklarhet som inte på någon nivå i dagens samhälle ens diskuteras.

Den billiga oljans energi ombesörjer som en stum slav denna kedjas existens. En halv deciliter mot åtta timmars muskelarbete. Att slå ett hektar hö, som ju är kornas huvudsakliga föda, med lie är mer än åtta timmars arbete drypande av svett. Åtta timmars arbete till en normal timlön av etthundrafyrtio kronor per timma blir öhh...plus sociala avgifter förstås, blir sextonhundra spänn. Detta ska jämföras med de tjugo minuter som samma arbete tar med en någotsånär traktor till en kostnad av etthundrattrettiosex och femtio, inklusive sociala kostnader. Dock ej för den emellertid skattemässigt avdragsgilla traktorn. Den behöver ingen pension alls utan en avstjälpningsplats efter sin tidsutmätta treåriga förbrukning.

Vilket som en parentes får mig att tänka på landsfaderns föreslagna sjuttiofemårspensionsregel. Undrar om sjuttiofem år gäller för politiker också eller om det är mängden av senilitet som är måttstocken på våra styrande? I så fall är det förståeligt att vissa politiker går i pension före fyrtio år och vissa skulle. Men nog om detta från en som inte ens under hot röstar.

Det jag vill komma fram till är att om nu inte vårt samhälle klarar av att, visserligen mot våra styrandes förmodan, evigt expandera och gå från självklarhet till självklarhet under evig tid, så hur ska vi då klara att gå tillbaka? Tillbaka från den teknik som idag är självklar till den teknik som då var självklar i våra förfäders energifattigare värld?