Cancer

Tillväxtens mantra ljuder i västvärldens media. Oromey har talat. Jobben ska öka. Konsumtionen ska öka. Pengarna ska öka. Rikedomen ska öka. Ja, allt ska öka. Men inte bara ur Oromey,s utan ur varenda politikers glappiga käft skallar tillväxtens mantra likt ekon mellan bergens väggar. Tillväxt, tillväxt, tillväxt....ho-ho....ko-ko som ett nöt.

Jag såg ett foto häromdagen, taget från månen med vårt lilla klot i fokus. Detta klot är den enda plats som, trots alla science fiction filmer, vi med säkerhet vet är beboelig för oss, skapelsens krona, homo sapiens sapiens. Detta klot såg så skört och litet ut i den mörka kalla rymden. En blåskimrande liten boll inlindad i tunna bomullslika rökskyar. Ömtålig likt ett nyvärpt ägg.

Men detta lilla klot förväntas kunna öka sin avkastning till oss, dess självutnämnda ägare, i evinnerlig tid. Detta trots att vilken idiot som helst kan se att detta vårt lilla klot har en begränsad yta. Men vem som helst är ju inte politiker och har begåvats med talets gåva.

Ja, vi har ju köpt dess yta med våra egna pengar, så vem kan protestera? Donna lägger emellertid  huvudet på sned och tittar konstigt på mig när jag säger att vi äger Jorden, vi människor. Sedan reser hon sig, skakar sin lurviga päls och går och lägger sig i sin korg.

I naturen finns det bara en sak som växter exponentiellt och det är cancer. Cancer slutar alltid med värdvarelsens död. Om inte nu cancern opereras bort vill säga. Så vad blir valet i vårt fall. Ska vi dö tillväxtens död eller låta operera bort cancern? 

Vi har fått diagnosen. Vi börjar inse att vi inte är odödliga. Men vi ligger inte på operationsbordet än.