Jag ser framtidens kris,
men blir inte trodd.
Jag ser att slutet är nära,
men ingen vill lyssna.
Jag vill ändra så mycket,
men kan inte mycket göra.
Vi medborgare i vårt bekväma västsamhället tar det mesta i vår värld för givet. Vardagens tristess ska med självklarhet avlösas med Thailändska semestrar. Nya bilen på garageuppfarten. Vita köket glänser fortfarande, mest på grund av att det aldrig används. Senaste modet i garderoben och den väldoftande vovven, ersätter de utflugna barnen. Inte ett moln på himmelen. Jo ett litet ett. Nån kris i Grekland, visst, men varför bry sig. De hittar på nåt. Sen så löser det sig alltid på nån vänster och om det skulle bli nån större kris så har vi lite pengar undanlagda. Vi köpa oss nåt ställe på landet och börja odla lite mat själva. Så resornerar de flesta jag pratat med om den för vårt samhälle ödesdigra krisen.
Men denna kommande kris är inte bara en kris i ekonomin utan en kris orsakad av brist på resurser. I vår iver att mätta vårt sinnessjuka ekonomiska system har vi tömt vår planets förråd på råvaror som i sin tur bara är värderade till uppgrävnings och förädlingsvärdet. Själva råvaran i sig finns givetvis bara till för oss människor att exploatera. Ända sedan Engelska och Spanska kungar skicka sina flottor för att plundra världens så kallade outvecklade länder på sina rikedomar både i form av slavar och råmaterial har vi hittat nya lager att tömma.
Tills nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar